Vandringsägner eller ”urban legends” som de heter på engelska och även i det ständigt och allt mer amerikaniserade Sverige fascinerar mig. En av mina personliga favoriter fick jag och hela min mellanstadieklass höra, berättad med gravallvar och uppriktig oro, från vår lärare. Fröken informerade oss om det chockerande faktum att om åkte tunnelbana i Stockholm var risken utomordentligt hög att en knarkare/knarklangare skulle smyga sig upp bakom en, ta fram en spruta laddad med högpotent heroin och injicera denna i benet på en. Motivet var tydligen att man av denna endaste spruta omedelbart skulle bli beroende och nästa dag på något sätt, av sig själv, leta upp samma knarklangare och köpa mer heroin av honom och fortsätta med det resten av livet. Allt handlade alltså om aggressiv och personinriktad marknadsföring som skulle garantera knarklangare en stadig kader av kunder. Hur sannolikt är det här? Inte alls. Heroin är ganska dyrt och jag har svårt att tänka mig någon fattig missbrukare som skulle slösa en hel dos på en vilt främmande mellanstadielärare eller ett skolbarn de aldrig har träffat. Och det nu var fråga om en knarklangare som rent teoretiskt sett skulle kunna vara bered att offra lite knark i marknadsföringssyfte. Ja även denna teori har en uppenbar brist. Offret som istället för att omedelbart uppsöka sjukhus går hem och bestämmer sig för att det här ska jag göra på heltid, hur i hela friden ska denne göra för att hitta rätt langare en gång till. Köper han eller hon av en annan langare har ju den ursprungliga offrat massa pengar helt i onödan. Just den är väl en gammal sjuttio- och åttiotalshistoria som fick kraft at allt fler började missbruka tunga droger då. Jag skulle inte tro att någon på fullt allvar köper den längre. Men det finns massor av motsvarigheter där liknande dumheter sprids och tas för sanning utan reflektion. Som det här att auktioner på nätet uteslutande används för att tvätta pengar och smuggla knark.

Jag måste nog börja träna snart. Eller jag måste definitivt göra något. Jag har nämligen börjat lägga på mig i en oroväckande takt. Undersökte min uppenbarelse lite noggrannare i spegeln häromdagen och jag kunde nästan svära på att jag hade fått dubbelhaka. Det måste smugit sig på de här kilona, jag som alltid varit så smal, närmast mager faktiskt. Förr har jag också kunnat äta vad som helst utan att det satt minsta spår på min rangliga lekamen. Hamburgare, pizzor, godis, glass, flottig pasta, öl och vin i hejdlösa mängder utan att jag gick upp ett gram. Möjligtvis har min ämnesomsättning förändrats radikalt i och med att jag blivit äldre eller så beror det på at jag sitter stilla mest hela tiden i jobbet. Jag kanske borde söka nytt jobb som brevbärare, cykelbud eller något annat där man får röra på sig. Visserligen tränade jag inte det minsta förr heller och den enda träning jag kan minnas bestod i att jag rände runt på stan på helger och hittade på otyg men jag gick aldrig upp så här mycket i vikt. Något måste göras.